All posts by admin

Strind­berg som eso­te­risk författare

August Strind­bergs Inferno-kris bru­kar ses som en vänd­punkt i för­fat­tar­ska­pet, då Strind­bergs natu­ra­lism och nietz­sche­anskt influ­e­rade radi­ka­lism under 1880-talet för­byts i en reli­giös åskåd­ning som präglas av eso­te­riska före­ställ­ningar. I denna åskåd­ning kan man också urskilja tan­ke­gångar häm­tade från budd­his­men, gnos­ti­cis­men och Ema­nuel Swe­den­borgs idévärld. Omo­ri­en­te­ringen åtföljs under 1900-talet av en skarp pole­mik mot det Strind­berg upp­fat­tar som sin tids irr­lä­ror, ate­is­men och dar­wi­nis­men. För att bemöta hotet från dessa idéström­ningar för­sö­ker Strind­berg for­mu­lera en ny veten­skaps­syn, där veten­ska­pen fram­står som ett kom­ple­ment och inte en kon­kur­rent till en tra­di­tio­nell gudstro.

Före­dra­get behand­lar Strind­bergs Inferno-period men söker även dess röt­ter bakåt i idéhisto­rien, till mes­me­ris­men, vita­lis­men, spi­ri­tis­men och andra idéström­ningar som påver­kar Strind­bergs för­fat­tar­skap långt innan 90-talets kris. Där­ut­ö­ver dis­ku­te­ras vil­ken bety­delse eso­te­ri­ken har för Strind­berg ur ett rent este­tiskt per­spek­tiv — vilka motiv och teman häm­tar Strind­berg från den eso­te­riska tra­di­tio­nen? Finns det en sär­skild slags eso­te­risk skön­lit­te­ra­tur, och hur skall denna bäst för­stås? Sva­ren på dessa frå­gor kan bidra till att öka vår för­stå­else för för­hål­lan­det mel­lan eso­te­rik och skön­lit­te­ra­tur i ett bre­dare perspektiv.

Konst­nä­ren Fred­rik Söder­bergs mys­tika konstnärsskap

Min konst­när­liga verk­sam­het har sin grund i måle­riet. Jag har de senaste åren under­sökt hur kons­ten för­hål­ler till olika eso­te­riska tra­di­tio­ner — her­me­tism, cere­mo­ni­ell magi och tantra. En form av kart­lägg­ning som fun­ge­rat i en histo­ri­se­rande och infor­ma­tiv kon­text, men det konst­när­liga arbe­tet har också fun­ge­rat som ett verk­tyg för att under­söka mitt eget under­med­vetna och som ett red­skap för medi­ta­tion och koncentrationsövningar.

Mitt konst­när­liga arbete byg­ger ofta på äldre exi­ste­rande bil­der från den eso­te­riska och mys­tiska bild­tra­di­tio­nen. Den meta­mor­fos och gene­re­ringen av nya meningar som äger rum under arbets­pro­ces­sen kan lik­nas vid alke­miskt arbete. Jag är intres­se­rad av att reor­ga­ni­sera och vida­re­ut­veckla dessa bild­värl­dar och sätta in dem i ett sam­tida sam­man­hang för att på så sätt utveckla dessa idéer och tan­kar och ge dem en ny inne­börd och form. Det finns en kraft i före­ställ­nings­för­må­gan, där jag tror man kan skapa värl­dar mel­lan fakta och fik­tion och att resul­ta­tet ger effek­ter som kan upp­fat­tas som verkliga.

Jag är intres­se­rad av att under­söka hur man kan påverka den fysiska värl­den genom att använda den konst­när­liga arbets­pro­ces­sen som en trans­por­tör till vårt under­med­vetna och den mys­tiska sidan av vår existens.”

Mörk­rets apost­lar: Ett före­drag om den tidiga satanismen

Fanns det någon sata­nism att tala om innan Anton LaVey grun­dade Church of Satan 1966? Per Fax­n­eld, dok­to­rand i reli­gi­ons­hi­sto­ria, ger svar på den frå­gan, och låter oss möta en rad excent­riska tidiga sata­nis­ter och halvsatanister:

Värl­dens kanske förste “rik­tige” sata­nist var den deka­dente polske för­fat­ta­ren Sta­nislaw Przy­bys­zewski. Han var gift med nors­kan Dagny Juel, och nära bekant med både Munch och Strind­berg. Sam­ti­digt som han var alko­ho­li­se­rad, brysk och dia­bo­lisk i fram­to­ningen var han även så ömsint och med­mänsk­lig att han en gång gav sitt fickur till en tiggare.

Dansken Ben Kadosh är en annan sata­nis­tisk pion­jär. Hans luci­fe­riska pam­flett från 1906 pre­sen­te­rar en märk­lig och färg­stark sata­nism, som har anhäng­are än i dag. Med en gam­mal smör­bytta på huvu­det och ett svärd av kar­tong i högsta hugg bru­kade Kadosh åkalla Satan – på över­vå­ningen till den meje­ri­bu­tik han ägde i Köpenhamn.

Vi får också stifta bekant­skap med ockulta ord­nar som de hem­lig­hets­fulla Fra­ter­ni­tas Saturni i 1920-talets Ber­lin, och den sex­u­al­mys­tiska grupp i 1930-talets pari­siska bohem­kret­sar som led­des av den exo­tiska satans­prä­stin­nan Maria de Naglowska.

Till sist avläg­ger vi en visit hos bar­be­ra­ren Her­bert Slo­ane i Ohio, USA, som påstod att han grun­dat en sata­nist­sekt redan 1948. Hos honom kunde man få både “bewit­ched hair­cuts” och Satans välsignelse…

Per Fax­n­eld är dok­to­rand i reli­gi­ons­hi­sto­ria vid Stock­holms uni­ver­si­tet. Han har skri­vit mono­gra­fin “Mörk­rets apost­lar: Sata­nism i äldre tid” samt en rad bok­ka­pi­tel och peer review-artiklar om ämnet. Vid sidan om avhand­lingen, som ska läg­gas fram 2012, arbe­tar han på två böc­ker om sata­nism åt Oxford Uni­ver­sity Press. Han är också redak­tör på Malört för­lag.

 

 

Ordre Reaux Croix och Martinismen

På sön­dag 13/11 kom­mer Micael Car­re­ras att före­läsa om den teur­giska och mys­tika ström­ning inom den väs­ter­ländska eso­te­riska tra­di­tio­nen som bru­kar benäm­nas med sam­lings­nam­net Mar­ti­nism. Före­dra­get kom­mer att bestå av två delar, varav den första är en histo­risk pre­sen­ta­tion som sträc­ker sig från 1700-talets upp­hovs­män Mar­ti­nez de Pasqually, Lou­ise Claude de Saint-Martin samt Jean Bap­tiste Wil­ler­moz, via grun­dan­det av Ordre Mar­ti­niste (av bl a Papus) i slu­tet av 1800-talet fram till grun­dan­det av Ordre Reaux Croix (ORC) i bör­jan av 2000-talet. Den andra delen kom­mer bestå av en när­mare pre­sen­ta­tion av läran och prak­ti­ken som lig­ger till grund för de olika for­mer av Mar­ti­nism, och mer spe­ci­fikt hur dessa utövas i Ordre Reaux Croix.

Mar­ti­nis­men är ett sam­lings­namn för en starkt vari­e­rad eso­te­risk prak­tik men som delar en myto­lo­gisk kärna och en mål­sätt­ning om män­ni­skans och uni­ver­sums rein­teg­ra­tion (i bemär­kel­sen “åter­upp­rät­telse till sin fulla poten­tial”). Denna prak­tik ytt­rar sig på tre olika sätt,som alla har sitt ursprung i någon av de tre upp­hovs­män­nen. Före­dra­gets fokus kom­mer att ligga på två av dessa och hur de utövas i ORC: Mar­ti­nez de Pasqual­lys “Elus Coën”, som är en prak­tisk teur­gisk väg som blan­dar evo­ka­tio­ner av både äng­lar och demo­ner, reningar och exor­cism, astralt arbete, dio­ny­siska firan­den och alke­misk transmu­ta­tion i en väg till män­ni­skans gudom­lig­gö­relse som garan­te­rat sak­nar mot­stycke inom väs­ter­ländsk esoterism.

Den andra upp­hovs­man­nen, Louise-Claude de Saint-Martin arbe­tade ige­nom Elus Coën-systemet till den högsta gra­den, men valde efter Pasqual­lys död att utveckla en inre mystik väg för rein­teg­ra­tion och kristi­fi­e­ring som är fri från cere­mo­ni­ella inslag och är istäl­let en rent kon­temp­la­tiv väg för att uppnå samma mål som sin läro­mäs­tare Pasqually. Denna väg kal­las för Voie Car­di­a­que (Hjär­tats väg), och har starka inslag av teo­sofi (den ursprung­liga, inte den som asso­cie­ras med H.P. Bla­vat­sky) på grund av den kristne mys­ti­kern och teo­so­fen Jakob Böh­mes starka infly­tande på Saint-Martin.

Micael Car­re­ras är bland annat fil.kand i reli­gi­ons­hi­sto­ria och har arbe­tat prak­tiskt med väs­ter­ländsk eso­te­rism med fokus på her­me­tiska, rosen­kreut­ziska och Mar­ti­nis­tiska tra­di­tio­ner sedan tidigt 2000-tal.

För mer infor­ma­tion om Ordre Reaux Croix, besök http://www.ordrereauxcroix.org/